Jag vill ha jul NU!

Jag vill pynta, klä in hela hemmet i rött, plocka fram tomtar och ta in granris, skaffa gran och spela julskivor så grannarna ringer störningsjouren. Jag vill julbaka, lägga in sill och griljera skinka. Jag gottar ner mig i julinredningssidor och virkar julstrumpor för fullt. JAG!!!??? Nog för att jag gillar julen men så här brukar det inte vara. Jag brukar sälla mig till skaran som ojar sig för att affärerna plockar fram julpyntet för tidigt och stenhårt håller på ingen julmust före första advent. Men nu är det helt galet, har pyntat här hemma mint 10 gånger i huvudet, den ena gången allt värre än den andra - vad är det för fel med en disneygran?

Men jag vet hur det blir, när det är dags så sitter jag med samma pynt som vanligt och väljer ut en tiondel av det "så det inte blir för mycket", pepparkakorna åker i soporna till midsommar - för de rörde vi ju inte ens och sill - det kan man köpa färdig.

Men längta det får man....

Om man kämpar med att minska rädslor genom att testa hundar, avla på hundar som inte visar rädslor, socialtränar hundar osv - varför använder man "skrämseltekniker och smärta" när man uppfostrar och tränar sin hund?

När man nu vet att hos hundar i dag är "flockbeteendet" bortavlat, en tamhund som förvildas lever inte i flock, det finns ingen flockledare, de parar sig precis som de själva vill och de kan inte samarbeta i tex jakt - varför envisas vi människor med att kalla oss flockledare över hunden, varför ska vi ha hunden att inordna sig i en rangordning som vi avlat bort? Vi lever ju faktiskt själva inte i några flockar.

Om vi nu är ledare och bestämmer över hunden, varför ska vi då kasta burkar, kedjor odyl BAKOM hunden (hunden ska alltså inte veta var obehaget kommer från), om vi nu bestämmer är det väl ändå vi som ska visa att vi inte gillar ett eller annat beteende?

Om vi nu skulle leva i en flock, varför är det då ok att en annan "ledare" kommer in och leder Din hund (även om hen nu råkar ha mexikansk brytning eller jobbar åt staten med hundar eller något annat myndigt) ? Om ni lever i en flock och DU är flockledare borde du ju snabbt som attans jaga i väg den där uppkomlingen som vill nästla sig in i din flock och ta över. Ska man leva efter flockprincipen då ska ju hunden inte ha några andra kompisar, vare sig hundar eller människor utanför den egna flocken och du ska definitivt inte tillåta någon annan bestämma i din flock. Sen det här med avel, om din hund ska vara lägre i rang än dig får den ju inte para sig - du får alltså sköta aveln själv.

Det är ganska kul hur vi väljer att plocka det som vi tycker verkar bra, vem vill inte kalla sig "ledare"? Får man inte styra och ställa på jobbet kan man ju alltid styra över den inte ont anande hunden som bara tycker att husse/matte beter sig konstigt och kan inte förstå varför den som ska ta hand om, ordna mat och skydda helt plötsligt orsakar smärta och obehag.

Jag har tvättdag, dvs inga respektabla rena kläder så jag smög med dottern till skolan i de inte särskilt välsittande joggingbyxorna, försökte se så där morgonhurtig ut men jag misstänker att det gick inge bra alls. Sen så vräker regnet ner, vilket det inte gjort på evigheter - typiskt en fredag då allt ska vara soligt och glatt. Fick ett sms från barnets fröken som undrade om vi lämnat in ledighetsansökan, för visst skulle hon vara ledig nu??? NÄ!!! Barnet har varit sjuk, barnet har sjukanmälts allt enligt konstens alla regler.... och två dagar har gått och ingen har reagerat, förrän man insåg att fy och skam ingen viktig ledighetsansökan har lämnats in.... blir ett litet samtal i eftermiddag. För det var inte så länge sedan vi föräldrar fick väldigt tydliga regler om vikten av att sjuk och friskanmäla våra barn för om de var frånvarande utan att anmälan gjorts skulle föräldrarna kontaktas OMEDELBART!!!! eller tre dagar senare med en uppmaning om att ingen ledighetsansökan lämnats in.....

och i kväll reser vi, dottern, ena hunden och jag. Det ska bli rallylydnad på hemorten. Kul! och kul att få vara hos familjen en helg. Men innan vi kan åka så måste jag tvätta klart, vika, packa, städa lite och annat som man gärna vill slippa när man kommer hem....

Så mer intressant än så här blir det inte idag.

Känner för att ta upp bloggen igen och vara lite mer flitig med att rapportera vad som händer runt om kring mig men tänkte hitta en ny vinkel... och varför inte en "positiv blogg"? Bara glada hejarop och lyckliga små historier, jag kan i stället för bilder lägga in fyndiga, vänliga, änglalika visdomsord med fina bakgrunder. Jag kan berätta hur mycket jag älskar världen, alla människor och alla ska vi leva i harmoni tillsammans....

Blir väl bra? eller?....

Nä skulle inte tro det, inte riktigt jag. Däremot så blir det säkert en hel del hundträning - min hundträning för en sak har jag insett, ska jag orka jobb, företag, hem, familj (fast där handlar det väl inte om att orka där är det väl egentligen de som ska orka stå ut med mig) så behöver jag något "ego", något som är mitt, mitt andningshål och min ventil och det är hundträning.

Sen blr det väl jobbsnack och vanliga vardagliga rapporteringar allt detta kryddas nog med något "skriva av sig lite ilska-inlägg" då och då.

Ja då var jag i gång, igen.......

Debatten fortskrider på den lilla orten. De "proffesionella aktivisterna" har burits bort av polis och återvänt - vad kostade inte det i skattepengar? Tänk om de hade skaffat sig sommarjobb hos LKAB och betalat skatt istället, då skulle vi kunnat utveckla vård och skola.... en liten parentes bara.

Gruvmotståndarna tycker att alla på orten ska starta egna företag, bli entrepenörer då främst inom turismsektorn. Om vi då tar en titt på de redan existerande turistföretagen på små orter.

1. Många sysselsätter 1 (en) person (kanske en extra under en kort högsäsong), denna persons partner jobbar ofta som anställd.

2. Många är säsongsberoende, övrig tid arbetar (om de har tur) "entrepenören" som anställd i ett annat företag.

3. Många av dessa företag finns inte kvar när starta eget bidraget är slut, har de tur kan de få etableringsstöd från länsstyrelsen eftersom de ofta finns i glesbygden, men det bidraget tar också slut och då läggs företaget ner.

Jag bedriver själv eget företag, jag vill göra det och jag trivs med det och därför står jag ut med att leva på min man de inledande åren, ha mindre pengar, ha en gammal rostig volvo och strunta i semesterresor och jobbar dygnet runt. Men även jag måste ta ett annat jobb för att kunna bidra med lite till hushållskassan. Men alla vill inte det, de flesta vill ha tryggheten att gå till sitt jobb, få sin lön och vara ledig efter klockan 16:00 och få 5 veckors betald semester. Det har du aldrig som egen företagare. "Starta eget" är inte lösningen för en utdöende ort, en gruva är inte heller hela lösningen. Det är kombinationen av allt. Det måste finnas stora och små, entrepenörer och anställda, statligt och privat. Det måste finnas en tilltro till förändring och utveckling samtidigt som en dos skepsism är bra så det inte barkar iväg för långt.

Det måste finnas vilja att kämpa för saken inte för kampen.

I Sveriges norra inland. Denna ort har anor långt bak i tiden och är vida känd över hela världen. Men nu finns den knappt mer. Vad hände?

Hur kan en ort som blomstrat, dit handelsmän rest från när och fjärran, en ort som tagit emot besökare från varenda värdsdel på jordens yta och det under årets kallaste helg bara dö ut. En ort som försett Sverige, Europa och Världen med både el och timmer.

En ort som haft ett för sin storlek väl utbrett nöjesliv och ett flertal affärer. En ort att vara stolt över trots sin litenhet och trots sitt otillgängliga läge mitt ute i urskogen.

Jo för idag präglas det som återstår av denna ort av misstro, avundsjuka och jantelag av den värsta sorten. Ingen får minsann vara bättre än den andra eller råka ha en krona mer.

Men orten kanske har en chans att åter växa, att locka till sig nya invånare, invånare som arbetar, betalar skatt, är villiga att handla på orten så att pengarna stannar i den lokala skattekassan och inte far i väg till de större grannkommunerna. Ortens barn kanske ser en möjlighet att stanna på orten, låta sina barn ta del av allt det fina som trots allt finns där, för nu kan det finnas en möjlighet till framtida jobb. Det verkar finnas naturtillgångar som lockar stora bolag, och det måste man förstå att ingen, inte ens de stora bolagen gör något de inte kan tjäna pengar på, men ger man de stora bolagen en chans att tjäna pengar kanske man kan ta del av det hela själv. För de stora bolagen behöver personal, personal som kanske har familjer, som har barn, som behöver skola och lärare. Familjerna behöver mat och kläder. Personalen betalar skatt- vilken kista ska den hamna i? Ska bolagets ingenjörer tycka att på den här fina orten vill jag bo, här ska jag, min partner och våra barn skriva oss eller ska ingenjören veckopendla, få matlådor med sig hemifrån och betala skatten i hemkommunen?

I dag finns det ingen tanke på merförtjänst, i dag är det en ja-sida som ser möjlighet till egna jobb och en nej-sida som jag ärligt talat inte förstått argumenten hos. Förstöra naturen? Bygga vägar? Det är på ett begränsat område och jag lovar ingen av nejsägarna har något emot vägarna, då kanske inte skogen rivs sönder av fyrhjulingar och dylikt... Eller säger man nej för att här ser man att någon annan kanske får det bra? Någon annan kan tjäna pengar? Kom inte här och tro att ni kan bestämma över oss.... är det inte så?

Men den verkliga faran för orten är inte nejsägarna, inte heller det stora bolagets vara eller icke vara. Den stora faran är att viljan att sitta på sociala medier att klaga är större än att verkligen göra något för orten - och det gäller båda sidorna. Det är kul att leka aktivist en sommar men sen då??? I väntan på att någon annan ska lösa problemet, gör något själv.

mest för att det varit fullt upp. Hundutställningar, företagsutveckling, hålla jobbet, hemmet och det normala livet flytande. Så fullt upp så jag inte haft tid att irritera mig över småsaker - och det är väl bra.

Men nu är det väl dags för lite irritationsmoment:

1. De som köper en (ullig) gullig valp utan att fatta att det är en levande varelse som behöver busa, leka, tugga, växa, mogna, mysa, koppla av, få trygghet som vilket barn som helst. Nä de "kan inte förstå" varför den 14 veckor gamla valpen "attackerar" dem, "morrar" åt barnen, biter svärmor eller vad det nu kan vara. Den måste vara elak, dålig mentalt, ha någon boksatvskombination......

svar: Det är en VALP!!! Ni skulle ha köpt hund på Barnens Hus i stället.

2. Uppfödarna som inte informerat de okunniga valpköparna om vad det innebär att ha valp, eller stoppat valpköpet. Än värre de som inte svarar i telefon,inte har tid, inte tycker att det är deras problem då de förtvivlade valpköparna hör av sig.

Svar: Föd upp guldfiskar i stället!

3. Alla förståsigpåare som mer än gärna hjälper till på olika hundforum, på Facebook, på gatan och värst av allt - på kurser och talar om att valpen måste minsann fostras, man måste sätta sig i respekt, valpen vill bara ta över ledarskapet och de ska hållas kort annars kommer de bli fullkomligt livsfarliga. Sätten att göra detta tänker jag inte ens skriva om för jag skulle aldrig förlåta mig själv om någon läste slarvigt och gjorde så efer att ha läst min blogg.

Svar: Lär er lite om HUNDAR, inte om vargar i fångenskap, inte om höns, inte om någons alldeles egna hopikok av halvsanningar och myter (de kan ni se på 7:an på tisdagarna).

Sen om vi ska lämna det där med hundar....

Min man är helt otrolig, hur han ställer upp för mig, för att jag ska få förverkliga min dröm, på mina arbetstider, min pissiga ekonomi, att jag jobbar jämt (även om jag låtsas att jag är ledig snurrar jobbet i huvudet), ställer upp och bakar, skjutsar, kommer med idéer, förkastar mina dåliga och hyllar mina bra. Ok när jag fyllde år för något år sedan fick jag ingen present (för han kom inte på vad han skulle köpa), morsdagsuppvaktningen blev tårtrester på stående fot i Råneå när han själv var 7 mil bort, alla hjärtans dag ska vi inte ens prata om.... Men han finns där varje dag på det sättet jag behöver och det är väl det viktigaste.

Därför kan jag bli så innerligt förbannad när jag hör kvinnor som klagar och gnäller på sina män för det alldeles för vanligt,  att de alltid jobbar och inte ställer upp, inte uppvaktar, inte gör något för familjen.... fundera nästa shoppingtur eller nästa utlandssemester var pengarna kom i från... och gör ett val - vill ni vara utan det fina hemmet att visa upp för väninnorna nästa gång ni ska beklaga er över era män och strunta i resorna världen över och ha mannen hemma mer, eller? Det går inte att få allt, man måste göra ett val och väljer man fel kan man alltid välja om, fast det förstås om man klagar slipper man ju det ansvaret.

Så där nu har några månaders irritationer kommit ut.... tänk så bra man har det när man inte har värre saker att bli upprörd över   

Det var så länge sen sist, senast nån gång på 90-talet som jag gjorde det här med en förhoppning om succé. Efter det så har det varit på skoj eller för att få bekräftat att det är som man tror.

Och utveckligen går framåt, nu räcker det inte med att försöka - nä nu ska man vara proffs. Bakom mig har jag en hel horder av påhejare (ja de är tre stycken) som med all säkerhet kommer att slita mig i stycken om jag misslyckas   .

Och förberedelserna har inte varit av denna värld, sist jag var i den här svängen så var det en urborstning och så var saken klar. Nu är det klippningar, shamponeringar, krullningar (ja den biten sköter sig själv tack o lov), klippningar igen.....

Och vad vi har tränat, vänster, vänster, stå stå stå, vänster vänster, klämmakännakolla....... kort har skickats till de där tre, kommentarer tillbaka ... 10 cm till.....

Den lilla prinsen är lyckligt ovetandes om det här, ja badningarna har han nog gärna varit utan men träningen är ju toppen - massa gott godis. Och mattes nerver verkar inte bekomma den lille plutten.

Och vad handlar det om egentligen, en person ska teckna ner till stor del hans högst personliga åsikt om ett antal hundar under två dagar.... däribland min lille Plutt. Kanske får vi goda vitsord, kanske är han jättesnygg eller en katastrof - i DENNE MANS ÖGON. För det spelar ju inte så stor roll för mig - för han är ju hur som helst min lilla guldklimp och vår allas lillprins Bus!